Idag har jag varit på samtalsgrupp på Ersta diakoni.
Vi var ca 15 stycken som det senaste halvåret har förlorat en nära anhörig och har därför blivit inbjudna till att sex tisdagar i rad få träffas och prata med andra som är i samma situation.
Vi var ca 15 stycken som det senaste halvåret har förlorat en nära anhörig och har därför blivit inbjudna till att sex tisdagar i rad få träffas och prata med andra som är i samma situation.
Jag visste ingenting om hur det skulle bli när jag gick dit men det här kommer att bli bra det känns redan. Med gruppen finns en sjuksköterska och en präst men det är meningen att det är vi anhöriga som ska prata med varandra, berätta hur vi känner det samt lyssna.
Första gången var det ju lite trevande - en del pratade massor, andra inte mycket alls. Men det kommer nog att lossna även för dem tror jag.
Det alla hade gemensamt förutom sorgen - det var ensamheten. Ensamma middagar, tomt när man kommer hem, ingen att sitta och småskvallra med eller kommentera något på TV:n t ex.
Jag tycker det är fantastiskt av Ersta sjukhus/diakoni att tänka på att ta hand om anhöriga så här. Så har det varit under hela Jans sjukdomsperiod och även med detsamma efter, vi har varit fulla av ödmjukhet inför det.
Varför får man aldrig höra talas om sånt som fungerar utan bara när det är något som är dåligt?
Så är det, tyvärr. Många ser det som samhällets skyldighet att ta vara på mig, och görs inte det då jäklar kontaktar vi Aftonbladet och Expressen
SvaraRaderaSå bra att du berättar att det finns så bra hjälp och stöd att få. Att få träffa andra i samma situation måste kännas gott.
SvaraRaderaVilken enormt vacker vitsippsbacke!
Kramar Ingrid
Underbart! Vi, i den förening jag arbetar för, har startat tre anhöriggrupper för anhöriga till hjärnskadade, som fortfarande efter 3-4 år har samma gruppkonstellationer. Och det är alltid 100% närvaro. Du skall se att du kommer nog få ut en hel del av den här gruppen. Man får så småningom en samhörighet och en otrolig tröst att känna att man inte är ensam. Även om det kanske känns tungt ibland, så hoppas jag du fortsätter gå på dessa. Ibland är det väldigt jobbigt, ibland är det lättare. Ibland hittar man också nån som blir en mycket nära vän.
SvaraRaderaSköt om dig vännen!
Kram
Vad skönt att det kändes bra. Det är ju otroligt bra att det anordnar det här, kanske att det kan underlätta lite i denna enorma sorg och ensamhet. Stor kram!
SvaraRaderaDe här samtalsgrupperna är jättebra, jag vet att församlingarna brukar ha det också, plus att sjukhusen brukar erbjuda terapeut i samband med dödsfall.
SvaraRaderaSjälv gick jag hos en terapeut på Huddinge Sjukhus i samband med Willys bortgång.
Vad bra att du gjorde det Annika.
SvaraRaderaJa, det är en fin service som man absolut ska ta emot när den erbjuds. Jag har under hela Jans sjukdomstid samt efter hans bortgång gått hos en kurator på Ersta.
Och jag ser mycket fram emot de här tisdagarna. Har redan förstått att vi har mycket gemensamt.
Tryggt att veta att man inte är ensam.
Nu har jag beställt din bokklubbsbok. Får den i nästa vecka, och då har jag hunnit läsa ut den jag håller på med. Tack för tips!
SvaraRadera