De är fyllda med massor av praktiska saker att göra. Saker jag tidigare aldrig någonsin har behövt befatta mig med. Men jag lär mig hela tiden och känner en viss stolthet över att jag faktiskt klarar det.
Sorgen och saknaden är ju förstås enorm. Det har nu gått två månader.
Det jag tänker mycket på är att jag inte vet vart åt jag är på väg ...
Du befinner dig i en parentes just nu. Ett limbo. Och det FÅR man göra. Man behöver en återhämtning efter vad du gått igenom. Du kommer igen, men det kanske tar sin lilla tid. Stressa inte. Låt saker och ting ta tid. Tillåt dig sörja. Jag är glad att du faktiskt tar dig ut och umgås med vänner - sånt behöver man.
SvaraRaderaKram
Tack så snällt sagt.
SvaraRaderaJag är lite rädd att omgivningen (inte mina närmaste) har satt upp en osynlig gräns när de tycker att "ja, men nu var det ju så länge sen, nu sörjer du väl inte så mycket ... Kom igen"
Men nu är det så att detta går inte att kontrollera, gråten ramlar över mig när jag minst väntar det. Och däremellan också faktiskt.
Jag försöker dock att leva så normalt som möjligt. För min egen skull ...
"Länge sen"? Skojar du? Du har levt med ångest i nästan ett år. Du har sett hur din man mått sämre och sämre. Du har vetat vart det barkat hän, och du har fått begrava din man. Det är INTE lång tid. De vänner som säger så, begriper inte hur det är att förlora någon man älskar. Det är så himla individuellt. Och jag tror att ju närmare man stått varandra, desto längre tid tar det. Vissa går vidare med en klackspark, men då undrar man ju hur deras relation var.
SvaraRaderaI nöden prövas vännen - och jag tror att under det närmaste året kan du se vilka dina riktiga och verklig vänner är.
Kramis!
Stor kram!
SvaraRaderaHejsan Margaretha !
SvaraRaderaDet var skönt att höra att Du har vänner omkring Dig.
Birgitta har så rätt.Jag ringde min väninna med samma namn som Dig.För då visste jag att hon behövde bearbeta sorgen.Kände ju hennes man också, så på sätt och vis har jag ju också sorg.Han försökte så länge han kunde för hennes skull, att inte dö.Men så dog hans Mamma, och då sträckte hon ut handen till honom och han släppte taget och blev befriad från alla krämpor, blev ju förlamad mot slutet, cancern spred sig genom hela kroppen.
Tur hon har sina barn och barnbarn, men de lever ju sitt liv.Hon har en syster och mig och några fler vänner, det vet jag.
Det är en ruskig tärande hemsk sjukdom, som det verkar får de inte tag i något botemedel för, bromsmediciner för Aids gick ju bra.
Tänker faktiskt på Dig och undrar hur Du har det.Härligt att ha en hund att krama om.
Hur reagerar Justin eller är det mest Din.
Min Mamma och Pappas boxer blev aggressiv efter Pappa-husse dött.Högg efter manfolket men inte oss andra.
Så vi fick avliva honom.Mamma gick inte säker ute, han kunde hoppa på vem som helst.
Sherry sörjde han också.
Kram Mi