Det räcker inte ...

... med att man har förlorat sin älskade med allt vad det innebär utan det är ständigt nya avslut som också måste göras:

Har i dag börjat tömma båten och alla våra minnen från härliga båtturer ramlar över mig för varje sak jag tar i.

Det är mycket man måste orka med.

Samtalsgrupp

Idag har jag varit på samtalsgrupp på Ersta diakoni.
Vi var ca 15 stycken som det senaste halvåret har förlorat en nära anhörig och har därför blivit inbjudna till att sex tisdagar i rad få träffas och prata med andra som är i samma situation.

Jag visste ingenting om hur det skulle bli när jag gick dit men det här kommer att bli bra det känns redan. Med gruppen finns en sjuksköterska och en präst men det är meningen att det är vi anhöriga som ska prata med varandra, berätta hur vi känner det samt lyssna.

Första gången var det ju lite trevande - en del pratade massor, andra inte mycket alls. Men det kommer nog att lossna även för dem tror jag.

Det alla hade gemensamt förutom sorgen - det var ensamheten. Ensamma middagar, tomt när man kommer hem, ingen att sitta och småskvallra med eller kommentera något på TV:n t ex.

Jag tycker det är fantastiskt av Ersta sjukhus/diakoni att tänka på att ta hand om anhöriga så här. Så har det varit under hela Jans sjukdomsperiod och även med detsamma efter, vi har varit fulla av ödmjukhet inför det.

Varför får man aldrig höra talas om sånt som fungerar utan bara när det är något som är dåligt?

En ny dag

En ny härligt solig dag.

Det gick bra att sova ensam i huset trots mörkrädsla och stor sorg.

Ingenting kan ju egentligen vara värre än det som redan hänt.

Däremot fick jag skydda och trösta min vakthund som var livrädd efter han hade varit ute en sista gång innan natten. Han hörde nämligen någonting otäckt inne i skogen som enligt honom var i storleksordning lejon ...

Så han låg i soffan och tittade  ut  mot dörren hela tiden så länge jag var vaken.

 Det känns ju himla tryggt att ha en sån "modig" vakthund.

I eftermiddag åker jag hem igen. Det har varit toppen de här dagarna här nere, både hos Charlotte och i det egna torpet.

Frukost

För första gången i år:

Frukost utomhus.

Och innan någon annan vaknat ...

I går på påskafton hade vi barn och barnbarn här.

Ingen är för stor för att inte med iver leta påskägg (i det här fallet påskpåsar)

En trevlig påskafton hade vi och underbart väder..

Nu har alla åkt och jag är själv här i torpet.

 Det blir tufft men det måste gå.

GLAD PÅSK

önskar jag er alla.

Dagens lunch

Kunde inte låta bli att plocka dessa läckerheter ...

Det blev en härlig nässelsoppa. Vilket kan vara nyttigare än det?

Påskveckan

Jag är alltså nere i Småland nu under påskveckan. Bor hos Charlotte och familjen.
Men jag är vid vårt torp om dagarna eftersom trädgården behöver jobbas med.

Grannarna i byn har som vanligt placerat ut Klara Bella vid vägskälet.
 Der känns tryggt ...

Tog en promenad i byn. Man blir alltid betittad när man går där ...

Den här gången av några unga vackra gossar

Blev glad när jag såg att våra holkar har börjat bli nya hem

Skolbarnen här har inte påsklov förrän nästa vecka

Så ännu är det en del prov som det ska plluggas till. I detta fall ett i  mitt tycke mycket svårt fysikprov.

Ellen håller på med de fyra räknesätten.

Mamma jobbar ned dekorationerna. Och det blir verkligen fint. Lagom till påskhelgen.

Oj, vad jag är glad att jag inte går i skolan längre ...

Härlig söndag

Vilket sommarväder!!

Började dagen med att snygga till rabatterna och tog bort vissna blommor. Så nu är det bara att sätta sig ner och vänta på resultatet.

Sen fick jag besök:

Aktiviteten var stor hos dessa damer ...

... medan denna lilla ängel ägnade sig åt att bara vara vacker.
Emelie hade bundit en krans av blommor till lillasyster.

Djurgården

Var idag ute vid båten för att förbereda den för försäljning. Tyvärr visade det sig att min hjärna inte riktigt hänger med - hade glömt nycklarna till båten!!

Men det gjorde inte så mycket, jag tog en skön promenade med Justin på Djurgården i stället och där blev man ju lite glad när både blåsippor och vitsippor redan visade sig.

Nu åker jag till Småland och ska vara där över påsken. Det ska bli härligt. Det finns mycket att göra i trädgården och jag längtar verkligen efter att vara utomhus. Vädret skulle ju bli bra också.
Jag kommer att bo hos Charlotte och familjen på nätterna.
Ännu är jag inte modig nog att bo ensam i Ymerslund.

Bokklubb

Har i kväll haft sex lässugna damer här hemma.

Vi har en bokklubb som är döpt till Selma och vi träffas ca var femte vecka och tills dess ska vi ha läst den bok som den som ska ha träffen har bestämt.

Då är vi hos varandra, äter en god middag och pratar om boken.

Den här gången var det min tur. Jag bjöd på tjälknöl (älg från Småland), potatisgratäng, kantareller och Karl Johansvamp.

Det uppskattades.

Tills nästa gång ska vi ha läst Gerda Anttis Min man David.

Har läst andra böcker av henne tidigare och gillat dem alla, så den här ser jag fram emot.

Det var trevligt att ha någonting som skingrar tankarna lite. Så det var en fin kväll.

Dagarna går ...

De är fyllda med massor av praktiska saker att göra. Saker jag tidigare aldrig någonsin har behövt befatta mig med. Men jag lär mig hela tiden och känner en viss stolthet över att jag faktiskt klarar det.

Sorgen och saknaden är ju förstås enorm. Det har nu gått två månader.

Det jag tänker mycket på är att jag inte vet vart åt jag är på väg ...

För ett år sedan ..

... var vi på Gotland och firade Jans 65-årsdag.

Tänk om vi hade vetat då att det skulle bli hans sista födelsedag.
Vi hade ingen aning ...

Ytterligare en sorglig dag idag.

Sorgen är kärlekens pris

... har K G Hammar sagt.

Åh, så sant.

Efter två månader är det värre än någonsin och jag har fått höra att det värsta oftast kommer vid just den här  tiden.

Oturligt nog inträffade just vid tiden på min födelsedag. Därvid lag blir man aldrig riktigt vuxen och därför extra känslig. Och nu fick jag verkligen klart för mig hur det är att vara utan sin älskade på sin födelsedag. Ingen uppvaktning på morgonen med några fina presenter samtidigt som man hör ett försök till "Ja må hon leva ..." (!).

Nu ska jag absolut inte klaga förstås, denna dag har varit rent otrolig i antal telefonsamtal, sms, Facebook-hälsningar, kort. Mina närmste har ringt och sjungit och jag är alldeles övervädligad. Och rörd.

Nu hör till saken att jag fortfarande inte är riktigt frisk vilket gör att firandet får vänta till helgen. Jag vill inte smitta någon ...

... därför gick jag och köpte en färdig maträtt i den grekiska restaurangen (lammspett) och tog mig ett glas vin och firade mig själv. Det var inte fel, det är verkligen inget synd om mig.

Men ensamt, det måste jag erkänna ...

I morgon kommer Justin hem, det ser jag fram emot.

Inte så mycket ...

Det händer inte så mycket här just nu.

Är hemma igen efter en och en halv vecka nere i Småland hos Charlotte o familjen. Där blev jag så väl omhändertagen vilket gjorde att jag så sakta kunde landa och börja fungera någorlunda normalt igen efter de känslomässiga och jobbiga veckorna som låg bakom oss.

Kände mig starkare och fylld med lite ny energi när jag åkte därifrån i måndags.

Det räckte tydligen inte - efter en dag ramlade jag ihop i en jobbig influensa med feber, huvudvärk, hosta, värk i kroppen m m.

Då fick jag klart för mig hur jobbigt det är att vara ensam. Caroline kom visserligen och gick ut med Justin men en hund måste ju ut ca fyra gånger om dagen vilket resulterade i att han blev hämtad av Göran och där är han fortfarande.

Jag är fortfarande sjuk, känner mig verkligen ynklig och längtar jättemycket efter både Jan och Justin.

Det är svårt att hantera.